Idag blir det ett totalt uttömmande, svart och helt ärligt blogginlägg.

Om ni inte orkar eller har lust att läsa ett blogginlägg som känns deprimerande så föreslår jag att ni slutar läsa nu.
Ibland behöver man (jag) dock få ur sig jobbigheter för att rensa huvudet och förhoppningsvis komma vidare.

Just nu befinner jag mig i en del av livet där jag inte vill befinna mig, där inget riktigt känns  OK och ekorrehjulet snurrar fortare än vad jag orkar springa, trivs inte hemmavid (jo jag älskar min sambo över allt annat) det är boendet jag inte orkar med just nu. Vet inte heller hur jag ska börja trivas igen, vill ändra så mycket men huset är inte vårt, vi bor också väldigt trångt samtidigt som en i hushållet (inte jag) inte har ordet minimalistiskt i sitt vokabulär.

Jag är så innerligt fysigt trött, trotts mediciner, vitaminer och mineraler, att det inte känns som att jag hinner sova ikapp. 

Situationen på jobbet just nu är så galet mycket att jag ibland gråter på väg till jobbet för jag vet inte hur jag ska hinna med allt som måste göras, enda ljusningen där är mina arbetskamrater och att vi blir fler i början på Mars.

Den känslan av hopplöshet och orkeslöshet är både främmande och skrämmande då jag åtminstone har varit en stresstålig problemlösare förut. 

Jag är inte ute efter tröst eller råd med detta inlägg utan jag behövde bara få ur mig allt jobbigt som snurrar i mitt huvud, det är ingen mer än jag som kan lösa detta, det vet jag.

Om ni orkat läsa så här långt.

Tack för att ni lyssnade (läste)

0