Försöker landa mitt i den nya vardag som jag plötsligt har blivit tvingad in i, det är inte lätt, tomheten är så öronbedövande tyst och sorgen och smärtan över att ha mist min mamma så plötsligt gör så ont att jag ibland bara vill krypa ihop och gömma mig.

Mitt i allt detta fortsätter livet att sätta upp snubbeltrådar framför våra fötter.

Svärfar som har cancer har inte långt kvar, han ligger på hospis och nu handlar det om timmar, kanske nån några dagar innan han också lämnar jordelivet, visserligen har vi vetat om det men sorgen och smärtan blir inte mindre för det.

När man själv behöver vara svag och liten så får man helt enkelt bita ihop och vara stark, det är väl så livet är.

Inget farväl, inga medvetna ord,

så fort och tyst gick du bort från vår jord.

Här går vi i rester ur din svunna värld,

bland tankar och minnen som färgat din färd.

Allt som du älskat oss bilden nu ger.

Du talar och skrattar, vi minns dig och ler.

- Charlotte Zelmani

0